torsdag 20 januari 2011

Emma-lisa och Bello

















Det var en gång en massa hjärnceller. Sen var de inte mer. Slut.

Häh, nej... jag tycker inte riktigt att det summerar vår vänskap. Vi träffades på någon efterfest, hon grät i min famn, jag kände henne inte. Tyckte "oj, okej.. gråt på dåra" eftersom att man inte brukar gråta i famnen hos vem som helst. Men jag är ju faktiskt en snäll människa med mycket kärlek. Så hon fick gråta.

Sen började vi dricka öl tillsammans. Ibland vin. Ibland rödvin med cola (oj vad mamma kommer dö av syrebrist när hon läser detta, med tanke på hur mycket hon måste inhalera av chock). Det gick några gånger (några ganska många gånger) innan vi sågs nyktra en hel dag. Awkward? Äh, näää. Vi har ju gått igenom så mycket! En iphone mindre, massa mer drama och nu står vi här. Eller ja, jag här och hon där... hon har nämligen flyttat till stora staden stockholm (till östermalm dessutom, höh) för att plugga till jurist! All lycka, Emma-lisa!

Kult, här har ni hennes blogg.

2 kommentarer:

Leina sa...

Din mor är luttrad... Du har ju redan berättat om dina barbariska seder... Vin o cola... Men BLÄÄÄÄ!!!!!

;o)

emorv sa...

åhhhhhhhhhhhhhhhh BELLO JAG ÄLSKar dig allstsåÅÅÅÅ!!1111