Mitt åttioförsta inlägg.
Fan, jag kom ju på något jag skulle skriva här! Jävla skit att man hela tiden ska vara så glömsk!
Gabriel kan btw gå och gömma sig. Idag dog jag nästan då han kittlades. Men! Jag är inte den som ger upp! Jag rycker hår! Från armar och huvud! Och jag gillar det! skadeglädjen är den rikiga glädjen, helt ärligt!
Sen har jag ju ständigt dessa tvångstankar. Gå på de vita sträcken över övergångsställena (inkl. att ränka dem), fixa toarullarna i en viss ordning och andra småsaker... fixar jag inte i ordning vissa saker, kliar det nästan i hela kroppen och jag blir sjukt irrterad. Sluta tänker jag inte göra, liksom... det stör ju ingen annan så då är det väl onödigt att bli irriterad för att man försöker sluta?
Gbg imåran med mor och Bill. Här ska det tjoffas julklappar...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar