Skola.

Första dagen på lääääänge känns det som.
slö dag.

"Valentines day" som självklart ska firas (?).

Skolans slut, råkar stöta ihop med min mentor. Ingemar... även min urusla engelskalärare.

Man måste nästan rätta honom ibland. Pinsamt.

Anyway.
"Men hej Belinda, vi har saknat dig! har du varit sjuk?" säger han.. med en blick som man tydligt kan läsa av. Den säger "uuh, jag försöker se förstående ut

"Nej, dumma gubbe! tänker jag. Jag är "sjuk" för att jag inte pallar med skolan längre! Jag har ångest över allt och alla, men vill inte prata med någon!"

Men bra på att spela teater samlar man sig, ger ett vagt leende och försöker se lite sjuk ut

"Eh, jo.. jag bad ju pappa sjukanmäla mig.."

"Okej. [drygaste pausen EVER] jo.. det har vi ju inte fått reda på."

"Nej, han har väl glömt att ringa (men jag tror mest på att erat skit till system har blivit fucked up igen, tänker jag)"

Leendet bleknar.

Kan man förresten säga bleknar då leendet inte ens var real?

Min blick får fokus på Sara som hukar sig vid sitt skåp bakom Ingemar.

"Hej" säger jag och går iväg.

Datorsalen.

där brukar man leta efter Belinda.
Är hon inte där, så sitter hon på lektion. Oftast ensam. Jag vill nämligen inte bli störd. Dessutom går mina kompisar i andra gruppen. Men inte på svenska och engelskalektionerna. Då får jag hoppa in i deras grupp.

På lektionerna sitter jag mest och lyssnar.

Lyssnar på lärarna som pratar. (Oj, så pratglada. Oh, vad de tror att man kan så lite)

Lyssnar jag inte på lärarna, så lyssnar jag på musik.

Namnuppropning.

Mitt namn är sist på listan.

Varför ska alla lärarna ge mig det bredaste leende ni någonsin kan tänka er, då de säger ut mitt namn?
..för att de tror att jag känner mig utanför?

..för att mitt namn är sist på listan?
Personligen tror jag det första alternativet. Men WTF? Jag har ju valt att sitta ensam! Jag vill fan inte sitta med alla inkompetenta tjejer. Nej.. därför sitter jag ensam då mina homies är i andra gruppen.

jag undrar hur det blir då jag byter skola.

Fössledaa

17 år idag.
woho?
Kunde varit bättre. Mycket bättre. Jag bryter ihop.

Emelie kom in med 2 sharonfrukter som present. Älskar sånna. Lite gladare blev man.
Tuperade håret i evigheter i brist på annat. Stirrade in i spegeln som ett annat apatiskt barn.
Skola.
Bajs.
Många som grattade, några som tröstade.
Shungitstenen fungerar inte så värst bra, mamma. Jag ska lägga den i salt. Det sa Emelie att man skulle göra.

Sen kom det hem lite folk till mig och Emelie. Sara, Ida och Nicklas.
Vi fikade gotta och nu är jag tjock. Sen fick jag ännu en present av Emelie - Myskväll. Hyra film och köpa hämtpizza. Det gillades, jättemysigt!
Aldrig har någon gjort så åt mig på födelsedagen.
You're an angel. Bästa presenten faktiskt. Iaf i denna situationen. <3

Gick på stan sen.. en kortis.Blev en söt, poppig klänning. Helsvart nitbälte, trosor med tillhörande nattlinne.
Hämtade även ut mina MacBethskor.

Papps och Bills smsade, sen ringde pappa och gratttade.
Mamms ringde och sjöng till mig i telefonen. Hon kan inte sjunga, så jag sjöng med lite.
Maria ringde på kvällen.

Älskar dig, men det vet du. Även om jag inte sa så mycket, så lyssnar jag.
Det känns bra att någon pratar på, så slipper jag tänka på mina problem.Det är det bästa, att hjälpa andra istället för sig själv.

Ingenting flyter på för mig just nu. Kan man inte vrida tillbaka tiden? då man var barn, ärlig och elak?
Då kärlek betydde en liten puss på kinden.
Då kärlek inte betydde någonting alls.

Visste att det skulle gå såhär till slut. Känns inte bra att veta att du har gått ner dig (igen), vet att du mår så, men jag gillar dig ändå. Kan inte hjälpa det.

Nyfikna folk får låtsas att de bryr sig och fråga vad det är fråga om.
Nyfikna folk kommer bara att bryta ner mig ännu mer.
Har gått ner mig så jävla mkt.
Godnatt. Nu ska jag gråta mig till sömns.