torsdag 15 februari 2007
















Skola.
Första dagen på lääääänge känns det som.
slö dag.

"Valentines day" som självklart ska firas (?).

Skolans slut, råkar stöta ihop med min mentor. Ingemar... även min urusla engelskalärare.
Man måste nästan rätta honom ibland. Pinsamt.

Anyway.
"Men hej Belinda, vi har saknat dig! har du varit sjuk?" säger han.. med en blick som man tydligt kan läsa av. Den säger "uuh, jag försöker se förstående ut
"Nej, dumma gubbe! tänker jag. Jag är "sjuk" för att jag inte pallar med skolan längre! Jag har ångest över allt och alla, men vill inte prata med någon!"
Men bra på att spela teater samlar man sig, ger ett vagt leende och försöker se lite sjuk ut
"Eh, jo.. jag bad ju pappa sjukanmäla mig.."
"Okej. [drygaste pausen EVER] jo.. det har vi ju inte fått reda på."
"Nej, han har väl glömt att ringa (men jag tror mest på att erat skit till system har blivit fucked up igen, tänker jag)"
Leendet bleknar.
Kan man förresten säga bleknar då leendet inte ens var real?
Min blick får fokus på Sara som hukar sig vid sitt skåp bakom Ingemar.
"Hej" säger jag och går iväg.

Datorsalen.
där brukar man leta efter Belinda.
Är hon inte där, så sitter hon på lektion. Oftast ensam. Jag vill nämligen inte bli störd. Dessutom går mina kompisar i andra gruppen. Men inte på svenska och engelskalektionerna. Då får jag hoppa in i deras grupp.

På lektionerna sitter jag mest och lyssnar.
Lyssnar på lärarna som pratar. (Oj, så pratglada. Oh, vad de tror att man kan så lite)
Lyssnar jag inte på lärarna, så lyssnar jag på musik.

Namnuppropning.
Mitt namn är sist på listan.
Varför ska alla lärarna ge mig det bredaste leende ni någonsin kan tänka er, då de säger ut mitt namn?
..för att de tror att jag känner mig utanför?
..för att mitt namn är sist på listan?
Personligen tror jag det första alternativet. Men WTF? Jag har ju valt att sitta ensam! Jag vill fan inte sitta med alla inkompetenta tjejer. Nej.. därför sitter jag ensam då mina homies är i andra gruppen.
jag undrar hur det blir då jag byter skola.